Motion till Kyrkomötet 2005:81 av Urban Gibson Svenska kyrkans arbete bland minoritetsspråkiga, främst finskspråkiga.

Kyrkomötet Mot 2005:81

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att i fråga om Svenska kyrkans stift- och församlingars arbete bland minoritetsspråkiga, främst finskspråkiga i Sverige,

1. i en utredning låta kartlägga den nuvarande strukturen i stift och församlingar och samarbetet mellan församlingarna i fråga om minoritetsspråkligt främst finskspråkigt arbete;

2. låta analysera hur erfarenheterna av arbetet med finskspråkiga kan vara av nytta för Svenska kyrkans arbete bland andra minoritetsspråk;

3. låta analysera vilken betydelse Borgåavtalet och andra internationella kyrkoöverenskommelser kan ha på det fortsatta arbetet för minoritetsspråkliga bland annat genom de möjligheter till utbyte av personal för detta arbete som finns mellan de i överenskommelserna ingående kyrkorna;

4. i utredningen särskilt belysa behovet av tvåspråkiga medarbetare (såsom präster, musiker, diakoner och ungdomsledare). Man bör också se över tänkbara samarbetsfunktioner med den kommunala äldreomsorgen;

5. uppdra åt Kyrkostyrelsen att ta en kontakt med den styrgrupp vid Länsstyrelsen i Stockholms län som minoritetsspråkutredningen föreslår inrättas, för att anmäla att Svenska kyrkan önskar ingå i denna grupp för att underlätta det lokala samarbetet mellan församlingarna och kommunerna;

6. med anledning av analyserna lägga fram förslag till åtgärder och förslag om hur detta arbete skall finansieras.

Motivering

Svenska kyrkan har anledning att göra en genomgång av sitt arbete med svenska medborgare med minoritetsspråk och relationerna till asylsökande och andra som vistas i Sverige utan medborgarskap bland annat på grund av de nya förslag till statliga beslut på minoritetsspråkområdet som nyligen framlagts.

Bland andra har utredningen om nationella minoriteter och minoritetsspråk avlämnat delbetänkandet Rätten till mitt språk. Förstärkt minoritetsskydd (SOU 2005:40) och Diskrimineringsutredningen har avgett Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige ( SOU 2005:56 ).

Minoritetsspråksutredningen har bland annat i uppdrag att utvidga rätten att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. En styrgrupp för att underlätta genomförandet av utredningen kommer att tillsättas under ledning av Länsstyrelsen i Stockholms län. Genomförandet skall ske i samarbete med berörda kommuner.

I regeringens skrivelse till riksdagen 2001/02:83 En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna anges som mål för minoritetspolitiken att ”skydda landets nationella minoriteter (samer, sverige-finländare, tornedalsfinländare, romer och judar), förstärka deras verksamhetsmöjligheter och stödja historiska minoritetsspråk så att de består levande”. Bland de mänskliga rättigheterna framstår religionsfrihet, med bland annat fri religionsutövning, som en huvuduppgift.

Sverige har också till vissa delar antagit Europarådets konvention om minoritetsspråk, ett beslut som garanterar minoriteters rätt till sitt eget modersmål. Efter det att Europarådet framfört kritik rörande Sveriges bristande implementering av konventionsåtagandena, bland annat anses att de enskilda berörda inte alltid kan nyttja de rättigheter som lagstiftningen om minoritetsspråk skall garantera, lägger man nu fram förslag till vissa åtgärder samtidigt som arbetet inom minoritetsspråkutredningen fortsätter.

Det kommer att finnas anledning för Kyrkostyrelsen att i anslutning till dessa utredningar återkomma till Kyrkomötet med förslag till åtgärder. I denna motion tas främst upp vissa problem som finns belagda för det finskspråkiga arbetet inom Svenska kyrkan.

Kyrkans målsättning.

Enligt 2 kap. 1 § kyrkoordningen har församlingarna inom Svenska kyrkan ”ansvar för den kyrkliga verksamheten för alla som vistas i församlingen”.

I Svenska kyrkans kommunikationsplattform (2004-06-22) betonas också att ”Den Svenska kyrkan vill vara öppen för alla”.

I Svenska kyrkans senaste årsredovisning anges att arbetet bland minoriteter har samordnats tydligare inom kyrkokansliet. Detta gällde framför allt finska, samiska, tornedalsfinska och teckenspråksgrupper. Man redovisar vissa konferenser som hållits, men anger inte om eller i vilken utsträckning utvecklingsarbete sker på stifts- eller församlingsnivå.

Det finns enligt tillgänglig statistik cirka 445 000 första och andra generationens finländare i Sverige. Cirka 220 000 av dessa bor i Stockholm och Mälardalslänen. Göteborgsområdet och Luleå stift har också flera finländare än övriga områden i landet. En stor del av dessa finländare är i och med flyttningen till Sverige och de överenskommelser som gäller mellan Finska evangelisk-lutherska kyrkan och Svenska kyrkan om medlemskap eller genom att en förälder har medlemskap, själva medlemmar i Svenska kyrkan.

För dessa finsktalande finns det inom Svenska kyrkan 70 präster anställda av stiften, 2 på nationell nivå och 4 i Finska församlingen i Stockholm. Luleå stift har 13 finska präster anställda, Stockholms stift 9, Strängnäs stift 8. Minst antal har Växjö stift med 2 präster. Visby stift har ingen präst anställd men en desto mer finskspråkkunnig biskop. Det blir alltså cirka 6 000 finskspråkiga per anställd präst. Underlaget är hämtat från statistik inom Finska evangelisk-lutherska kyrkan.

Man kan jämföra denna siffra med en svensk församling. I min egen finns det 15 präster på cirka 60 000 innevånare, dvs. 4 000 innevånare per präst. De finskspråkiga har alltså 50 procent fler att betjäna. Man bör vid en sådan jämförelse också betänka att de finska prästerna skall arbeta över stora geografiska avstånd eftersom det är hela stift som är gemensam arbetsplats för ett mindre antal personer. En präst kan ha upp till 10 församlingar att bedriva sitt arbete i. Man bör också ha i åtanke att många av de finsktalande kyrkomedlemmarna är i hög ålder som ofta har behov av mer kontakter med personer som talar modersmålet än vad genomsnittsbefolkningen har.

Det vore alltså bra om flera präster fick arbeta med ett mindre antal församlingar som sitt arbetsområde. Oavsett om anställningen skall vara stiftsanknuten eller församlingsbaserad bör arbetsområdena för fler av dessa prästtjänster organiseras i form av samverkande församlingar, vilket kan ske på olika sätt.

Till detta kommer att med de överenskommelser som Sverige på det statliga området har med dels Finland, om betydelsen av att stärka finska språket i Sverige, dels i form av internationella konventioner och avtal, är Sverige skyldigt att ge minoriteter en bättre språklig situation än de har idag. Denna uppgift bör också vara Svenska kyrkans genom sin breda samhällskontakt. Svenska kyrkan har dessutom en egen överenskommelser om samarbete med den Finska evangelisk-lutherska kyrkan genom Borgåavtalet.

Det finns också en stor anledning att i detta sammanhang analysera Svenska kyrkans resurser och möjligheter att arbeta tillsammans med andra språkliga minoriteter, framför allt de med olika andra kristna samfund som sin trostillhörighet. Det gäller bland annat de österländska kristna traditionerna, kyrkor för assyrier, syrianer, kopter med flera.

Svenska kyrkan skall inte hjälpa till att bygga ett ”blågult glashus” i Sverige, utan vara en kyrka som är öppen och som välkomnar var och en som söker sig till henne.

Sollentuna den 24 juli 2005

Urban Gibson